i många fall blockeras partiklarnas rörelse av en hård gräns; den resulterande ackumuleringen av partiklar vid gränsen kallas ett sediment. Koncentrationen av partiklar vid gränsen motsätts av diffusionen av partiklarna.
sedimenteringen av en enda partikel under tyngdkraften beskrivs av Mason–Weaver-ekvationen, som har en enkel exakt lösning. Sedimenteringskoefficienten s är i detta fall lika med m b / f {\displaystyle m_{b} / f}, där m b {\displaystyle m_{b}} är den flytande massan.
sedimenteringen av en enda partikel under centrifugalkraft beskrivs av Lamm-ekvationen, som också har en exakt lösning. Sedimenteringskoefficienten S är också lika med m b / f {\displaystyle m_{b} / f}, där m b {\displaystyle m_{b}} är den flytande massan. Lamm-ekvationen skiljer sig emellertid från Mason–Weaver–ekvationen eftersom centrifugalkraften beror på radie från rotationens ursprung, medan gravitationen i Mason-Weaver-ekvationen är konstant. Lamm-ekvationen har också extra termer, eftersom den avser sektorformade celler, medan Mason-Weaver–ekvationen är endimensionell.
klassificering av sedimentering:
- typ 1 sedimentering kännetecknas av partiklar som diskret sätter sig vid en konstant sedimenteringshastighet eller genom avsättning av järnrika mineraler för att effektivisera ner till punktkällan. De bosätter sig som enskilda partiklar och flockar inte eller håller fast vid varandra under sedimentering. Exempel: sand och kornmaterial
- typ 2 sedimentering kännetecknas av partiklar som flockas under sedimentering och på grund av detta förändras deras storlek ständigt och därför förändras deras sedimenteringshastighet. Exempel: alun eller järnkoagulation
- typ 3 sedimentering är också känd som zon sedimentering. I denna process är partiklarna i en hög koncentration (större än 1000 mg/L) så att partiklarna tenderar att sedimentera som en massa och en distinkt klar zon och slamzon är närvarande. Zonsedimentering sker i kalkmjukning, sedimentering, aktiv slamsedimentering och slamförtjockningsmedel.