Saga

isländska sagor bygger på muntliga traditioner och mycket forskning har fokuserat på vad som är verkligt och vad som är fiktion inom varje saga. Sagans noggrannhet är ofta omtvistad.

de flesta av de medeltida manuskript som är de tidigaste överlevande vittnen till sagorna togs till Danmark och Sverige på sjuttonhundratalet, men återvände senare till Island. Klassiska sagor komponerades i det trettonde århundradet. Forskare trodde en gång att dessa sagor överfördes oralt från generation till generation tills skriftlärda skrev ner dem i det trettonde århundradet. Men de flesta forskare tror nu att sagorna var medvetna konstnärliga skapelser, baserade på både muntlig och skriftlig tradition. En studie med fokus på beskrivningen av de klädesplagg som nämns i sagorna drar slutsatsen att författarna försökte skapa en historisk ”känsla” för berättelsen genom att klä karaktärerna i det som då ansågs vara ”gammaldags kläder”. Dock, denna kläder är inte samtida med händelserna i sagan eftersom det är en närmare match till kläder bärs i 12-talet. Det var först nyligen (början av 20-talet) att berättelserna om resorna till Nordamerika (dagens Kanada) autentiserades.

de flesta isländska sagorna äger rum under perioden 930-1030, som kallas S. Sagorna av kungar, biskopar, samtida sagor har sin egen tidsram. De flesta skrevs ner mellan 1190 och 1320, ibland existerande som muntliga traditioner långt innan, andra är ren fiktion, och för vissa vet vi källorna: författaren till kung Sverrirs saga hade träffat kungen och använt honom som källa.

medan sagor i allmänhet är anonyma, involverar en distinkt litterär rörelse i 14-talet sagor, mestadels på religiösa ämnen, med identifierbara författare och en distinkt Latinatstil. I samband med Islands norra stift h Oxiglar är denna rörelse känd som den Nordikanska Benediktinskolan (Nor Oxiflenski Benediktsk Oxilinn).

de allra flesta texter som idag kallas ”sagor” komponerades på Island. Ett undantag är Biogi Bigreks saga, översatt / komponerad i Norge; en annan är Hjalmars saga och Hramers, en postmedeltida förfalskning komponerad i Sverige. Medan termen saga vanligtvis förknippas med medeltida texter, sagor — särskilt i den legendariska och ridderliga saga genrer — fortsatte att komponeras på Island på mönstret av medeltida texter i artonhundratalet.:193-94

förklaringar till saga writingEdit

islänningarna producerade en hög volym litteratur i förhållande till befolkningens storlek. Historiker har föreslagit olika teorier för den stora volymen sagaskrivning.

tidigt hävdade nationalistiska historiker att islänningarnas etniska egenskaper bidrog till en litterär kultur, men dessa typer av förklaringar har fallit i favör hos akademiker i modern tid. Det har också föreslagits att de isländska bosättarna var så produktiva att skriva för att fånga sin bosättares historia. Historikern Gunnar Karlsson finner dock inte den förklaringen rimlig, med tanke på att andra bosättarsamhällen inte har varit lika produktiva som de tidiga islänningarna var.pragmatiska förklaringar var en gång också gynnade: det har hävdats att en kombination av lättillgänglig pergament (på grund av omfattande boskapsuppfödning och nödvändigheten av att avliva före vintern) och långa vintrar uppmuntrade islänningarna att börja skriva.

På senare tid har Isländsk sagaproduktion betraktats som motiverad mer av sociala och politiska faktorer.den unika karaktären hos det isländska Samväldets politiska system skapade incitament för aristokrater att producera litteratur och erbjuder ett sätt för hövdingar att skapa och upprätthålla social differentiering mellan dem och resten av befolkningen. Gunnar Karlsson och Jesse Byock hävdade att islänningarna skrev sagorna som ett sätt att fastställa gemensamt överenskomna normer och regler i det decentraliserade Isländska Samväldet genom att dokumentera tidigare fejder, medan Islands perifera läge satte det utom räckhåll för Europas kontinentala kungar och att dessa kungar därför inte kunde förbjuda subversiva former av litteratur. Eftersom nya furstendömen saknade intern sammanhållning producerade en ledare vanligtvis sagor”för att skapa eller förbättra bland sina undersåtar eller anhängare en känsla av solidaritet och gemensam identitet genom att betona deras gemensamma historia och legender”. Ledare från gamla och etablerade furstendömen producerade inga sagor, eftersom de redan var sammanhängande politiska enheter.

senare (slutet av trettonde – och fjortonde-talet) sagaskrivning motiverades av den isländska aristokratins önskan att upprätthålla eller återansluta kontakter med de nordiska länderna genom att spåra Isländska aristokraters anor till välkända kungar och hjältar som de samtida Nordiska kungarna också kunde spåra sitt ursprung.