en fotoresistor (även känd som ett ljusberoende motstånd, LDR eller fotoledande cell) är en passiv komponent som minskar motståndet med avseende på mottagande av ljusstyrka (ljus) på komponentens känsliga yta. Motståndet hos en fotoresistor minskar med ökad infallande ljusintensitet; med andra ord uppvisar den fotokonduktivitet. En fotoresistor kan appliceras i ljuskänsliga detektorkretsar och ljusaktiverade och mörkaktiverade omkopplingskretsar som fungerar som en resistanshalvledare. I mörkret kan en fotoresistor ha ett motstånd så högt som flera megaohms (m Kubi), medan i ljuset kan en fotoresistor ha ett motstånd så lågt som några hundra ohm. Om infallande ljus på en fotoresistor överstiger en viss frekvens, ger fotoner absorberade av halvledaren bundna elektroner tillräckligt med energi för att hoppa in i ledningsbandet. De resulterande fria elektronerna (och deras hålpartners) leder elektricitet, vilket sänker motståndet. Resistansområdet och känsligheten hos en fotoresistor kan väsentligt skilja sig mellan olika enheter. Dessutom kan unika fotoresistorer reagera väsentligt annorlunda mot fotoner inom vissa våglängdsband.
passiv
Fotokonduktivitet
symbolen för en fotoresistor
en fotoelektrisk enhet kan vara antingen inneboende eller yttre. En inneboende halvledare har sina egna laddningsbärare och är inte en effektiv halvledare, till exempel kisel. I inneboende enheter är de enda tillgängliga elektronerna i valensbandet, och därför måste fotonen ha tillräckligt med energi för att excitera elektronen över hela bandgapet. Extrinsiska enheter har föroreningar, även kallade dopmedel, tillagda vars markstatsenergi är närmare ledningsbandet; eftersom elektronerna inte har så långt att hoppa, är lägre energifotoner (det vill säga längre våglängder och lägre frekvenser) tillräckliga för att utlösa enheten. Om ett prov av kisel har några av dess atomer ersatta med fosforatomer (föroreningar) kommer det att finnas extra elektroner tillgängliga för ledning. Detta är ett exempel på en yttre halvledare.