i teatraliska språk hänvisar termen skiva av livet till en naturalistisk representation av det verkliga livet, ibland används som ett adjektiv, som i ”en lek med”skiva av livet ”dialoger”. Termen härstammar mellan 1890 och 1895 som en calque från den franska frasen tranche de vie, krediterad till den franska dramatikern Jean Jullien (1854-1919).
Jullien introducerade termen inte långt efter en iscensättning av hans pjäs serenaden, som noterades av Wayne S. Turney i sin uppsats”Notes on Naturalism in The Theatre”:
serenaden introducerades av th Occre Libre 1887. Det är ett utmärkt exempel på rosserie, det vill säga spel som handlar om korrupta, moraliskt konkurskaraktärer som verkar vara respektabla, ”leende, leende, fördömda skurkar…”Jullien gav oss den berömda apotegmen som definierar naturalism i hans the Living Theatre (1892): ”en pjäs är en bit av livet som sätts på scenen med konst.”Han fortsätter med att säga det ”…vårt syfte är inte att skapa skratt, men tänkte.”Han kände att historien om en pjäs inte slutar med gardinen, vilket är ”bara ett godtyckligt avbrott i handlingen som lämnar åskådaren fri att spekulera om vad som händer utöver dina förväntningar…”
under 1950-talet användes frasen ofta i kritiska recensioner av live-tv-drama, särskilt teleplays av JP Miller, Paddy Chayefskyoch Reginald Rose. Vid den tiden användes det ibland synonymt med den nedsättande termen kökshandfatrealism antagen från brittiska filmer och teater.
2017, manusförfattare och forskare Eric R. Williams identifierade slice-of-life-filmer som en av elva supergenrer i hans manusförfattares taxonomi och hävdade att alla berättande filmer med lång längd kan klassificeras av dessa supergenrer. En är Drama. De andra tio supergenrerna är Action, brott, fantasi, Skräck, Romantik, Science Fiction, Sport, Thriller, krig och väst. Williams identifierar följande filmer som några exempel på filmer i Supergenren Slice of Life: Boyhood, Captain Fantastic, Fences, Moonlight, terminalen och servitrisen.