första decennierna av självstyre
Singapore gick med i Malaysias Federation på dess bildande i September 1963. De styrande People ’ s Action Party (PAP), ledd av Lee Kuan Yew, hade vägrat 1959 att bilda en regering tills extrema vänsterledare för partiet som hade fängslats av de koloniala myndigheterna släpptes. Dessa ledare motsatte sig begreppet Malaysia och bröt sig loss från PAP för att bilda Socialist Front (Barisan Sosialis), som anklagades för att vara en kommunistisk frontorganisation. PAP mötte nya faror med subversion när Indonesisk opposition mot Malaysia tog form av militär och ekonomisk konfrontation (1964).
konfrontationen slutade 1966, men Singapore hade avgått från Malaysia 1965 (på inbjudan av den malaysiska regeringen) på grund av politisk friktion mellan staten och centrala regeringar. Den konflikten hade Etniska övertoner och fortsatte att påverka relationerna mellan Singapore och Malaysia fram till mitten av 1970-talet, då relationerna blev mer hjärtliga.
i januari 1968 hade den brittiska regeringen meddelat att alla brittiska försvarsmakten skulle dras tillbaka från öst-och Sydostasien (utom Hong Kong) i slutet av 1971. I April bojkottade Singapores oförberedda stora oppositionspartier ett val som kallades sju månader innan det berodde. Den styrande PAP kallade sitt svep av alla parlamentariska platser ett mandat för sina planer för att minska de ekonomiska effekterna av det brittiska militära tillbakadragandet.
i slutet av oktober 1971 upphörde den brittiska militära närvaron i Singapore. Anglo-Malayan-fördraget som ingicks 1957, som hade begått Storbritannien till försvaret av regionen, avslutades och i dess ställe trädde ett femmaktsförsvarsarrangemang-som involverade Storbritannien, Australien, Nya Zeeland, Malaysiaoch Singapore som lika partner—i kraft.
Från och med 1970-talet fortsatte Singapore en aggressiv politik för ekonomisk tillväxt baserad främst på exporttillverkning och handel. Gradvis tog det också en mer aktiv roll i regional diplomati. Singapore var en av grundarna av Association of Southeast Asian Nations (ASEAN) 1967, och 1980 hade det framstått som en av Aseans ledare. PAP fortsatte att dominera singaporeansk politik efter att Lee avgick som premiärminister 1990 och mellan 1981 och 1991 ökade oppositionspartierna gradvis sitt antal platser i parlamentet från en till fyra. Trots landets fenomenala ekonomiska framgång, resulterande höga levnadsstandard och efterföljande mål om internationalisering, väckte regeringens politik för utvecklingspaternalism viss missnöje bland dem som hade kommit att förvänta sig större öppenhet för nya ideer och ett friare informationsflöde.
Annajane KennardThomas R. Leinbach