strategier för att förbättra immunsystemets effektivitet mot cancer representerar en viktig innovation, med ny uppmärksamhet som har fokuserat på antiprogrammerad död (PD)-1/PD-ligand 1 (L1) monoklonala antikroppar. Kliniska prövningar har visat objektiv klinisk aktivitet hos dessa medel (t. ex., nivolumab, pembrolizumab) i flera maligniteter, inklusive melanom, icke-småcellig lungcancer, blåscancer, skivepitelcancer huvud-och halscancer, njurcellscancer, äggstockscancer, mikrosatellitstabil kolorektal cancer och Hodgkins lymfom. Uttryck av PD-L1 i tumörens mikromiljö verkar vara avgörande för terapeutisk aktivitet, och initiala studier föreslog positivt PD-L1-tumöruttryck var associerat med högre svarsfrekvens. Efterföljande observationer har emellertid ifrågasatt utsikterna att använda PD-L1-uttryck som en biomarkör för att välja patienter för terapi, särskilt eftersom många patienter ansåg PD-L1-negativa upplever en fördel av behandlingen. Det är viktigt att det ännu inte finns något definitivt test för bestämning av PD-L1 och en avstängningsreferens för PD-L1-positiv status har inte fastställts. Immunohistokemi med olika antikroppar och olika trösklar har använts för att definiera PD-L1-positivitet (1-50 %), utan tydlig överlägsenhet av en tröskel över en annan för att identifiera vilka patienter som svarar. Dessutom är den typ av celler på vilka PD-L1-uttryck är mest relevant ännu inte klart, med immuninfiltreringsceller och tumörceller som båda används. Sammanfattningsvis, medan PD-L1-uttryck ofta är en prediktiv faktor för behandlingssvar, måste det kompletteras med andra biomarkörer eller histopatologiska egenskaper, såsom kompositionen och mängden inflammatoriska celler i tumörmikromiljön och deras funktionella status. Kvantitativa eller semikvantitativa algoritmer med flera parametrar kan bli användbara och pålitliga verktyg för att styra patientval.